behovmalkunskap

Jag har freestylat ihop några rader om en kille som heter Stian. Här nedanför kan ni läsa om honom!

/Alexander Mangs

Med en lätt förrvirrning slår jag mig ner på plats trettiotvå och höjer blicken mot min föreläsare. De kommande två timmarna bygger upp till en liten ångest-åktur som inte någon annan i salen verkar dela med mig. I läroboken läser vi om olika varumärken och hur de jobbar med att skapa känslor och behov hos sina intressenter, jag har en känsla av att jag valt något jävligt dumt. Inte dumt i största allmänhet men dumt för mig. Man kan se det på det här viset att, om man t.ex. bestämmer sig för att bli en kock (eller vilket annat yrke som helst), då finns det tre saker att tänka på.

Behov, mål och kunskap. Utan behov har du ingen riktigt drivkraft. Utan mål blir det svårt att utveckla sig. Utan kunskap, visst du kan bli en kock men en ganska dålig sådan med få nöjda kunder. Jag brister på alla punkter vad det förträffar marknadsföring. Jag undrar hur jag hamnade här? Jag tror tjejerna tycker om det. Man låter häftig på något sett. Sysslar med marknadsföring. Fast hur jag hamnade här, det känns mest oklart nu.

Jag heter Stian , vilket gav mig smeknamnet "Norsken" i början av grundskolan. Jag hade inga större problem med det. Jag gillar Norge. Jag är tacksam att jag undkommit glåpord som "Svinstian". Jag tycker bättre om Norge än Svin.

Det är rätt kul med namn nu för tiden, eller egentligen är det inte kul men en aning intressant. Det är inte lika vanligt idag att det ploppar ut barn som döps till Åke eller Stig. "Stig var min morfars namn och skall så förbli". Istället pågår någon slags strid om vems unge som har tuffast och mest unikt namn. Jag vikarerade som förskolelärare förra våren och svär på att jag hade minst en Harley och en Zoey i min klass. Fan, ska ungen heta något häftigt kan man väl bre på ordentligt med Anakin Skywalker eller The incredble hulk. Nej, har jag tur nog att få några egna barn döper jag gärna min son till Stig. En stavelse, perfekt när man behöver vara lagom bestämd. Min dotter kan gott heta Stina, ett anagram på min eget namn. Det skulle kännas bra att ha någon baktanke på barnens namn liksom. Men vem vet, när det är deras tur att växa upp och börja skolan lär resten av klassen vara döpt efter hela casten i Tv-serien Lost och då kommer Stina hem och undrar varför vi inte döpt henne till Hanna Montana istället.

Vi har tagit oss halvvägs genom föreläsningen och jag har läst och lyssnat, fast jag minns inte vad jag har läst och jag har nog mer eller mindre bara uppfattat ljud. Jag känner mig ganska imponerad över hur jag kan läsa om en sak samtidigt som jag tänker på en annan sak. Det sägs att kvinnor är bättre på sånt, att göra flera saker samtidigt alltså, men jag känner mig inte sämre. Vid sju års ålder bedrev jag två jobb samtidigt. Det ena var att skotta garageuppfarten åt morsan. Det andra var att frakta snö till min granne Jespers vinterfort. Jespers mamma och pappa hade det väldigt bra ställt och betalade generöst för min tjänst. Det dröjde inte länge innan jag insåg vilken bra affärsidé jag hade. Fick betalt för att sälja byggmaterial till Jesper plus att jag fick leka i hans fort så mycket jag ville. Vintrarna gick. Jesper byggde och jag skottade. Jag skottade tills plogen rev i asfalten. Sen skottade jag på andras uppfarter. Jag blev grannarnas gullegris och känd som "Plogpojken" i kvarteret. Jag log och sa att jag så gärna hjälper till. Jag tänkte att det var bäst att inte avslöja något för att riskera min affärsidé. Tant Märta hade dubbelt så stor uppfart som mamma och min veckopeng hade gått i graven om hon fått reda på Jespers vinterfort. Året därpå väntade en dålig vinter och mitt företag gick i konkurs.

Jag fokuserar, bläddrar vidare och läser om Giorgio Armani och hur varumärket skapar en koppling mellan kläder och parfym. Exklusivt för både kvinnor och män.

Klädesmodellen ser övertygande ut. Verkar väldigt till freds med sig själv, defenitivt övertygande.

Lektionen är över.

Jag tänker på Jesper och vart han tagit vägen när jag lämnar salen. Sen kör en snöplog förbi och allt känns äckligt nostalgiskt.

Två veckor har gått sedan jag flyttade hit. Till Universitet, staden och mitt lilla studentrum. Det är ett riktigt mysigt rum där solen sticker in kring nio på morgonen. (åtminstone så här års, under vintern) Jag sitter på sängkanten och funderar över om jag kan få mysfaktorn att stiga ytterligare medan jag lyssnar på U2´s bästa album. Skrivbordet i mahogny bredvid sängen är snyggt. Fina tavlor har jag suttit upp och mattan från hem tex ligger där den ska. Gitarren vilar i hörnet vid Tv´n. Nja, jag är nöjd som det är, med rummet alltså. Jag är fortfarande oense med mig själv om det där med marknadsföring. "I still havent found what I´m looking for". Det får bli som det blir. Saker tar tid att vänja sig vid, brukar man ju säga.

Idag är det Lördag och jag är fullständigt ledig. Jag känner mig så ledig att jag skiter i att duscha på ett tag och kastar mig ner i sängen igen, långt efter att den där morgonsolen skinit in.

Jag tänker på hur många som har delat det här rummet med mig. Alla som flyttat sitt liv hit ett tag och sen stuckit någon annanstans. Alla som lyssnat på U2´s bästa album här (det är ju faktiskt ett stort band).

För att inte tala om alla de som kommer bo i det här rummet i framtiden. Det är ett bra rum, med fyra väggar och tak, och golv förstås. Rummet är ett bra komplex för mina funderingar över studierna. Här kan jag somna och sova gott. Jag har skapat en Compact living- miljö där svängrummet är begränsat men mysfaktorn hög . En person med klaustrofobi skulle få svettningar av att ens komma över på en kopp kaffe, ta två sippar och bespara påtåren till något rymmligare ställe. Men jag trivs här.

Lördag. Enligt den fornsvenska tradtionen är det baddagen. Jag orkar inte kliva upp än. Dessutom lär jag ha duschat mer i år än de flesta gjort under en livstid på forntiden eftersom de märkt ut en individuell dag som baddag och alla övriga till något annat.

Mormor har skickat med några skvallertidningar. Hon är rolig på det sättet. Hon ger andra de saker hon tycker bäst om själv. Jag är ju så pass ledig idag att jag kan pröva bläddra lite. tidningarna är fullspäckade av partyn med de hetaste kändisarna. På en bild har en fotograf lyckats foto Lindsay Lohan´s bleka ben och skriverierna skenar iväg. Jag dör lite inombords när jag kollar i tidningarna. Men jag vill kolla vidare. det känns skönt att bli arg på skribenterna. det kanske är det som säljer. En boxningssäck är annars en bra grej att slunga aggritioner över men det här är bättre. Jag blir inspirerad. Jag vill ha en egen skvallertiding. Med alla skvaller-skribenters egna privatliv där skvallret kan skena åt alla håll och bäst fan det vill. Jag måste ringa mormor och tacka henne för tidningarna, även fast vi tycker om dem på väldigt olika sätt.

Solen har lämnat mitt rum för att skina in i någon annans och Bono har sjungt färdigt. Det känns lagom att leva upp till den fornnordiska tradionen och spola av skvallerblaskans gifter nu.

Klockan är fem och jag känner mig redo att sova. Större delen av dagen har gått åt till att läsa om olika Out sourcing-företag. Till en början var det svårt att koncentrera sig och jag föll hela tiden in i mardrömmar om när jag själv jobbat åt ett sånt. Första utbildningsveckorna hos företaget var ett minihelvete nere i en bunker utan dagsljus. Gruppen var av salig blandning med några stjärnelever som gärna visade upp sig. Jag förstår dem. Är man duktig på gitarr eller att gå på händerna är det ju tillåtet att brilljera med det. Men de här stjärneleverna var otrevliga männsikor som tyckte om att sätta dit andra. Skadeglädjen av andras misslyckande var deras lycka. Lyckan hos dom var olidlig hos andra.

Bunkern kändes snart som ett krigsläger där allianser bildades och konflikter bröt ut.(bakom ryggen på folk vill säga) Var någon sen till utbildningen regnade det skit över den, sen blev det såklart nog om det när personen i fråga tredde in. Vissa blev heltidsanställda och vissa blev "timmisar" och till "timmisarna" hörde jag. (en besvikelse då, men något jag är glad över nu)

Efter utbildningen hade jag lärt mig prata i telefon med folk som tyckte att jag var dum i huvudet som inte kunde stryka deras obetalade fakturor. Det var inget att ta åt sig av eftersom datorn talade om för mig att jag gjorde ett bra jobb. Statistiken såg ju bra ut. Efter att ha blivit kallad för idiot ett par gånger för mycket började jag söka efter bekräftelse. Helst från någon annan än min dator. Bara lite feedback. Ledarskap måste ju spela en roll i det här företaget, tänkte jag. Min team - ledare Uffe var en storväxt och skäggig man. Uffe talade flitigt om fotboll på rasterna om vilka lag som skulle klättra upp till division ett till våren. Men mest snackade han skit och sa opassande saker när inget högre höns hörde på. Tyvärr var hans tunga inte lika flitig när det kom till arbete.Uffe hade sitt lilla arbetsbord tre meter från mig. Tre meter från honom satt jag och sökte bekräftelser på mitt arbete, till och med om mig själv. Jag ville inte vara en idiot. Och pling! Då poppar det upp ett litet mail från Uffe. "bra statistik idag, fortsätt så". Jag tittade på mailet och sen på Uffe. Nästa dag händer samma sak igen "bra statistik, ser bra ut" och likadant dagen därpå. Det pågick oavbrutet i flera veckor tills en dag, " Dålig statistik idag, bättra dig" Jag tittade på mailet sen tittade jag på Uffe och åter på mailet igen och skrev "Dåligt ledarskap, vad fan håller du på med?" Nu tittade Uffe på mig. Jag trodde han skulle säga något. Han sa ingenting utan konversationen förblev elektronisk. "Kan du komma hit" skrev Uffe.

Jag gick tre meter till honom i arga tankar om att hans barn säkert har unika och tuffa namn uppkallat efter någon fotbollsspelare. Uffe bad mig förklara varför jag skrev det där till honom. Jag förklarade att jag gärna hade sagt det rakt ut om det inte vore för hans mail-masaker. Då såg han nästan förbannad ut och jag förstod att jag har sagt för mycket. Han bad mig komma med ett genomtänkt svar tills imorgon om jag ville ha kvar mitt jobb.

När jag gick hem från jobbet den dagen funderade jag mycket på hur jag skulle förklara mig för Uffe. Jag skulle säkert kunna be om ursäkt och säga att jag bara hade en dålig dag och sen skulle allt bli som vanligt, tänkte jag. Men vanligt var ju inte bra. Hur vida samtalsstatistiken såg ut fann jag ointressant. Det kanske skulle va bättre att hålla på sin rätt och vara uppriktig. "jag tycker det är ditt jobb att se till att varje indivuell personal i ditt team får personlig feedback för sina insatser". Jag hade stängt ut mycket ilska och irritationer sedan jag började där och jag ville ju inte bli en sån där galning som håller allt ont inom sig tills vattnet rinner över bägaren och man börjar slåss med cheferna.

Jag bodde fortfarande hemma då och blev glad att möta någon med en muntrare min än min egen när jag steg innanför dörren. Mamma stod där med ett kuvert i handen. Det var från en skola och adresserat till mig. Mammas glada humör färgade av sig på mig när jag fick kuvertet i handen. Jag hade kommit in på den skola där jag nu går och där skulle jag få börja inom kort. Det blev kramkalas och jag glömmde snabbt mitt problem med Uffe. Det vore som om Uffe aldrig äns existerat. Tiden i bunkern var som bortblåst och alla hemska minnen (just då) blev nollställda och nu var det bara framåt som gällde. Det var då jag började planera mitt studentrum. Jag kunde se det framför mig. Skrivbordet, tavlorna, TV´n och sen behövde jag en matta också.

Jag blev avbryten i mitt fantiserande av ett sms där det stod "Hoppas du har en förklarning imorn, annars ryker du. /Uffe

När jag läste meddelandet blev jag inte irriterad som jag brukade bli. Allt kändes bra nu. Jag hade fått en id´e och jag skulle göra precis som Uffe bett mig. För senare den kvällen skrev jag en guide i Personlig feedback och ledarskap på fem A4-sidor med innehållsförteckning, referenser, sammanfattning och allt som skulle kunna tänkas reta Uffe. Jag hade ritat framsidan i paint och döpt verket till "Leader ship for dummies" Jag hade nog med pengar tills terminstarten och imorn skulle jag gå till jobbet för sista gången. Jag hade planerat allt. Först gick jag in till Chefen och förklarade min situtation med skolan och tackade för min tid hos företaget. (två månader) Chefen önskade mig lycka till. Efter det gjorde jag min timrapport. Sen städade jag ur hutchen och när det var klart fanns det bara en sak kvar att göra. Uffe stirrade redan på mig när jag höjde blicken mot honom. Jag förstod vad han ville ha. Och vad han ville ha skulle han få. Fem helsidor fakta, med innehållsförteckning, referenser, sammanfattning och framsida i paint. Rakt i ansiktet.

Klockan är fem och det känns bättre att vara här än att vara kvar där.

Min studievägledare har berättat för mig om ett fint längdskidspår strax utanför skolan och idag testar jag det. Det går fort. Riktigt fort! Hade jag haft hår skulle det ha blåst i vinden när jag susar fram. Jag äventyrar på outforskad mark och känner mig som ett med naturen. Ett tag i varje fall. "Efter regn kommer solsken" har jag hört, men i mitt fall verkar det vara tvärt om. Jag har nämnligen haft beslutsångest en stund pågrund av en kille som ligger några meter framför mig i spåret. Jag vet inte om jag ska åka om honom eller inte.

 

Han kör inte så snabbt som jag, men nästan. Jag kanske åker om honom. Men om han åker om mig senare känns det ju som att jag förlorat. Jag kanske skulle stanna till och hålla på med mobilen tills han kommit runt hörnet och fortsätta om en stund. Fast då har jag förstås fått ner flåset och träningen kommer inte vara lika effektiv. Han kanske behöver någon som driver honom till att hålla uppe farten? Om jag stannar lär han ju sakta ner,sen är jag snart i kapp honom och då blir det samma visa igen. Fan då.

I övrigt är det ett riktigt fint spår. Rikt på gran och tallar. Fåglar och ekorrar, till och med ett rådjur här och där. Jag ska komma ihåg att tacka min stuidevägledare för tipset.

Men efter att ha haft ögonkontakt med en grävling och snubblat över framförvarandes skidor två, tre gånger för mycket börjar jag bli irriterad. Jag är fascinerad av djuren men det här känns inte mer ansträngt än att titta på animal planet hemma i soffan. Jag är som den andra bilen i en bilkö. Den som aldrig fattar beslutet att köra om. Idioten.

Jag börjar bli orolig på riktigt över att jag inte har förmågan att fatta beslut. Tänk om jag inte kan bestämma färg på tandborsten i framtiden? Självklart var det enkelt att välja skola, linje och yrkesutbildning. Men att kliva två steg åt vänster ur spåret, staka ett par gånger och vinka lite muntert är en omöjlighet.

Det är nu eller aldrig. Nu gör jag det. Med två snabba steg ur spåret stakar jag några gånger och vinkar muntert. Det är gjort innan jag ens hunnit reagera. Det hypotetiska håret blåser i vinden och äventyret fortsätter. Jag spanar bakom mig då och då för att försäkra mig om att jag är utom räckhåll för en omkörning. Vi kommer allt längre ifrån varann. Sista gången jag sneglar över axeln har killen stannat för att ta fram sin mobiltelefon.